Stor kopp kaffe i handen, kanin sovandes vid fötterna, solen som börjar skina in mellan persiennerna...stunder som denna då jag påminns till en del varför jag fortsätter kämpa, stora som små. Ni som följt mig ett tag vet jag har kämpat mot depression länge. Flesta av er vet nog inte att det handlar om princip hela mitt liv so far, minns inte ett liv utan det för det började så tidigt. Men det är okej. Visst önskar jag det vore annorlunda. Att det försvann helt osv men kommer alltid finnas med mig. Vissa tider i livet, som nu, kommer vara hemskt jobbiga. Men det är okej som sagt. Detta är det liv som gavs till mig och jag gör det bästa utav det.