Igår var inte min dag. När jag inte tvingade mig själv till att jobba så sov jag. Jag sov tills jag var tvungen att gå, sov när jag kom hem och sen genom natten. Inte för jag var jätte trött men för det gjorde helt enkelt för ont att vara vaken. Det gjorde fysiskt ont av ångest och annat skit, så ont. Det kommer alltid vara så här. Oavsett hur långa mina bra eller bättre perioder är kommer det komma dagar (veckor) då jag blir påmind om den delen av mig. It's in my blood. Och jag hatar det. Jag hatar det så jävla mycket. Ibland tror jag att jag måste vara en sån hemsk människa...varför skulle man annars behöva stå ut med sånt här? Jag hatar mig.