Jag vill ha ett nytt allt. Precis allt, nästan i varje fall. Ny hemstad, helst i annat land. Nytt jobb. Nya drömmar, har inga just nu förutom detta då jag knappt ser morgondagen. Jag vill inte ha en ny "mig", jag vill bara hitta mig själv igen för just nu känner jag inte igen mig. Jag älskar mitt jobb, Nyköping hatar jag ej lika mycket som förr, jag älskar min familj och mina vänner. Men jag vill hoppa på ett plan till typ London och bara börja om för det känns som det aldrig kommer att bli bra här. Jag har försökt göra det bra i hela mitt liv, bokstavligt talat, men det blir aldrig bra och så fort det är nära till bra så rasar bara allt som ett jävla korthus. Jag är så jävla utmattad och börjar inte se någon mening med något längre. Jag har ändå ingen ork kvar. Och det skrämmer mig. Det gör så ont i mig, så jävla ont. Och jag bryr mig fan inte vem som ser detta. Jag hatar mig själv. Jag hatar mitt liv. HATAR. Och jag pallar fan inte snart längre. Det är inte rättvist. Jag vill inte kriga längre, jag orkar inte. Folk omkring mig säger det blir bra till slut i över 20 jävla år. Jaha när då? När jag är 86 år eller?! Fuck that shit. Rant rant rant.