Förra veckan var tuff. Hade typ 3 stora smärtsamma tecken på utmattning och min kropp sa ifrån helt. Magkatarren var ju en grej (som jag fortfarande känner av lite om jag inte tänker mig för med mat m.m) sen fick jag ett rejält migrän anfall på tisdagen och på allt det så var min mens sen, den kom dock som en stor käftsmäll med smärta på onsdagen. Min kropp satte ner sin fot helt enkelt. Jag har kört på för hårt, är på privat delen utanför jobbet jag tabbat mig rejält, inte sakta in eller slappnat av sen vi började flytta i butiken vilket är typ 1 månad sedan. För att göra en lång historia kortare; Jag höll på gå in i väggen.

 

Jag måste få in rutiner, delvis på jobbet men allra mest på hemma plan. Säga nej när jag känner att jag egentligen inte orkar göra något. För jag måste inse fakta att en "normal" sak är 100 ggr så mer utmattande för mig på grund av min diagnos, jag måste acceptera och justera mig för att få min vardag att funka bättre. Mest av allt lära mig slappna av på kvällarna. Problemet är ju att jag vill ju så mycket, vill så mycket vara som andra i min närhet och klara av så mycket de klarar av utan att få migrän eller på mega trött. Dags att släppa taget om drömmen att det finns medecin för att "ta bort" det. För priset jag betalar om jag inte gör det är för stort.

 

Lång rant men...Ja det är väl det en blogg/dagbok är till för, eller?